Isolated

Det är nästan obehagligt att lyssna på en ny skiva av BTBAM efter Alaska + Colors som ju varit lyft på lyft. Om jag för ett år sen hade fått välja en skiva som skulle vara den enda skivan jag fick lyssna på resten av mitt liv så hade det nog blivit Colors. Den betyder så oerhört mycket för mig, det är så mycket minnen knutna till just den perioden i mitt liv så det gör ont att ens behöva tänka tanken ”What if?”. Vad i hela världen ska jag ta mig till om The Great Misdirect visar sig vara BTBAMs svar på The Human Abstract – Midheaven.

Jag brukar bete mig som en 5-åring när det gäller min favoritmusik. Det räcker med en dålig skiva för att jag ska bli bitter och börja göra kirurgiska ingrepp i mina playlists för att radera alla spår av den skyldiga artisten, lite som att göra slut. Men allting har sin tid, allting börjar och tar också oundvikligen slut så det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen och lyssna på skivan medan öronen fortfarande fungerar.

Det är två saker som jag tänker vara extra uppmärksam på med tanke på tidigare album.

Främst så är det den tekniska aspekten av musiken. Colors var en ren lektion i musikteori som visar exakt var skåpet ska stå för progressiv musik. Det laboreras med allt! Resonans, dissonans, tonartsbyten, genreövergångar, takter och ja det mesta. Colors ligger för mig på samma nivå som Beethoven vad gäller musikalitet, och det sätter ju en del press på The Great Misdirect.

Sedan albumets upplägg, där Colors var på gränsen till för långa låtar, medan Alaska precis tangerar den låtlängd som jag tycker är acceptabel för ett album. Låtarna får inte bli för långa i min mening. Jag vill ha definition mellan spåren annars blir ju albumet bara en enda röra.

Jag brukar vara den som lyssnar mer på texter än på musik, men på senare tid märker jag att det är varken det ena eller det andra som får mig att gilla en låt. Utan det är balansen mellan innehåll/musik som gör att det blir bra, och hur texten framförs, alltså rytmen i sången tillsammans med rytmen i musiken. Speciellt i denna typen av musik där komplexiteten är så pass hög. Enklare musik följer enklare regler.

Ok enough, dags att dyka in i detta dimhöjda, mystiska album. Förstaspåret är just det, mystiskt. Det bygger upp en förväntning om något nytt. En stilla gitarr och en sorgsen sång. En stämma blir två på ett nästan matematiskt beräknat sätt. Trummor rullar över ljudlandskapet och fångas upp av en dansande baslinje. Allt på sin plats. Ordning och reda. Det känns lite för statiskt för att vara BTBAM, väldigt mörkt och väldigt behärskat.

Man undrar när det ska explodera, men det dröjer, för andraspåret tar vid innan någon verklig explosion inträffar och här känner vi igen ett av de mest klassiska elementen i BTBAMs musik. Det vill säga de ständigt föränderliga riff som blir lite av ett tveeggat svärd. Dels gör det ju musiken intressant, för det händer alltid något nytt. Men samtidigt så blir det ibland för lite av det goda, man fastnar för ett visst riff, man hinner precis uppskatta en passage och vips så är den borta och ersatt med något annat. Lite av dilemmat med progressiv musik, när den når en sådan komplexitet att den snarare beter sig som en livsform. Lätt fånget och lätt förgånget.

Hela skivan präglas av just denna föränderlighet. Inget är detsamma i mer än 30 sekunder och det tar lång tid att lyssna in sig. Man skulle kunna säga att man behöver lära sig skivan utantill för att kunna uppskatta den, och det kan ju kännas som en last, men för mig så är belöningen i slutet helt klart värd det.

Det mesta känns igen från Colors, och jag tycker snarare att The Great Misdirect känns som en förängning av Colors. Det är en hel del riff som återkommer, liknande skalor och liknande ackordföljder, men med lite spännande tillägg. Jag hör en häst gnägga, jag hör industriella effekter, jag hör en ökad användning av syntheffekter, piano, blåsinstrument, bongotrummor… ja listan kan göras mycket längre än så. Vid flera tillfällen känns det tyvärr som om det är lite för mycket. Om man till varje pris måste producera något som verkligen är progressivt, ja då är väl ett hästgnägg det givna ljudet, men som lyssnare behöver man ibland andrum emellan attackerna av progressiva element. De första 3 lyssningarna av albumet var verkligen påfrestande, rent uttröttande.

Det spår som enligt mig sticker ut mest är ”Desert Of Song”. Jag var mest förvånad över att kunna lyssna igenom ett helt spår som behåller samma tema, och som håller sig inom tydligt definierade ramar. Jag får massiva Opeth-vibbar av denna låt, och det känns helt rätt. Definitivt ett tema som jag skulle vilja höra mer av från BTBAM.

Sen är det ju det där med långa spår. ”Swim To The Moon” klockar in på 17 minuter och 54 sekunder vilket är lite väl långt, men det är också ett av skivans bästa spår enligt mig. Vi känner igen de typiska skalorna, men här får vi också smaka lite på en massiv crossover mellan det mesta. Min favoritpassage är helt klart 6:40 in där bongotrummor, horn, visselpipor, gitarrer och growl möts i ett av de absolut galnaste breakdowns på denna sida av merkurius.

Det måste sägas att detta är en oerhört ”svår” skiva som kräver väldigt mycket av lyssnaren och att det framför allt är en gitarr-skiva. Det vill säga att om man gillar gitarr och förstår vad som krävs för att skapa denna typen av musik, då har man en tendens att lyssna på ett annat sätt, på ett mer respektfullt sätt.

Och så till slutsatsen,

Detta är Paul Waggoner & co. i sin rätta miljö. Det finns många musiker som är sanslöst bra, snabba och tekniska men i min mening så är detta album ytterligare ett bevis på inte bara fingerfärdighet av astronomiska mått, utan även musikalitet som ju är så viktigt. Det måste ju låta bra också. För mig är detta BTBAMs svåraste album hittils, och jag brottas med den emellanåt överdrivna progressiva sidan. Vissa spår känns som en enda lång uppladdning inför en explosion som aldrig kommer, och jag känner mig ibland besviken över den slutgiltiga musikaliska destinationen. Samtidigt är det en vanesak. The Great Misdirect är ett album som växer ju mer man lyssnar på det och som har en oändlig potential som endast begränsas av lyssnarens fantasi och uthållighet. En skattkista av gyllene toner med ett ordentligt lås.

Jag tycker dock att spåren är för långa, och hoppas att det inte är en trend för kommande album. Isåfall kommer nästa album ha 3 spår på 20 minuter vardera och nästnästa album kommer vara ett enda spår på 60 minuter. Please don’t.

Det råder ingen tvekan om att BTBAM kan leverera upp till förväntningar även om att försöka leva upp till Colors måste anses vara en omöjlighet. Jag tycker detta är ett bra album som tar vid där Colors slutar och fortsätter den berättelsen. Det jag gillar främst är att The Great Misdirect öppnar upp en hel del nya spår för BTBAM, och det ska bli spännande att se vad vi får höra härnäst.

Om den lilla musikfén uppenbarade sig för mig och gav mig en musikönskning, skulle jag önska ett projekt med Paul Waggoner och A.J. Minette sida vid sida. Det vore nästan värt en njure.

Avslutar med Selkies för lite nostalgi.

Andra bloggar om: between the buried and me, musik, recension, colors, the great misdirect

Waaah!

”NY” skiva av feta Micke å grabbarna i örat. Har varit lite väck och borta det senaste året, vilken nog kan ses som helt normalt då en blev två och två blev tre snabbare än du kan lista ut vad det innebär. Ja det är attityd, för det ska recenseras punk, och då måste man göra det med attityd. Hur fan ska det annars gå till?

Till objektet i fråga då. Ny skiva från vid det här laget legendariska NOFX, och frågan på min och alla andras läppar är ju då: Är det värt att lyssna på?

Det ska sägas att sedan jag recenserade förra skivan (Wolves) så har jag uppfyllt ett av mina livsmål, vilket var att se Fat Mike live och knappt överleva. Det är nu alltså gjort, och även om det är en berättelse i sig så kan jag hinta om att det var sjukt grymt och en av de absolut bästa om inte den bästa konserten jag någonsin varit på, och då har jag sett en och annan och en tredje.

Det  är mycket förväntningar på ett skivsläpp som detta, oerhört mycket förväntningar men det börjar också oerhört bra. Då syftar jag främst på omslaget till skivan. En nonchalant gliring åt vem? Åt mig som skivköpare känns det som. Åh tack, jag har precis betalat en kvarts timlön för ett drinkunderlägg, och herrarna har varit goda nog att inkludera lite musik på köpet om det vore så att jag vill ta en paus i mitt drickande av billig Amerikansk whiskey. Men det är bra, punk är attityd så det gör inget om det känns som jag blir idiotförklarad, det är snarare hedrande.

Det är med ivriga fingrar jag letar efter playknappen för att komma igång och suga i mig lite av vad som enligt backspegeln bör vara ett av de bästa skivsläppen 09, och det tar ungefär 7 sekunder av första spåret att inse att denhär skivan inte riktigt är som alla andra.

Det är fortfarande samma skarpa texter, samma ironi, samma känsla i budskapet och tyvärr samma budskap. Men även om orden som levereras är något som vi antagligen redan hört så levereras de på ett snyggt sätt och det som sticker ut direkt är det rena ljudet. Det är ett annat tempo på Coaster, det känns lite som ett flygplan som kommit upp på marschhöjd och slår av motorerna lite för att glida och spara bränsle. Men är det inte lika skönt att flyga även om inte motorerna går på max? Detta är nya NOFX, det är Fat Mike och grabbarna nyktra i frack och fluga med välstämda instrument och glimten i ögat.

Efter tre ganska mediokra spår är det första spåret som fastnar på min trumhinna  ”My Orphan Year”. Främst eftersom jag tycker att hela NOFX utveckling destillerat till en och samma låt kan representeras av just denna låt. Den öppnar lugnt med ett harmoniskt riff, och vi som lyssnare vet redan att snart kommer Erik och lägger ner ett såntdär Erik-beat som får en att börja trumma på skrivbordet och bara vänta på att låten ska lyftas till högan sky av en stadig gitarrmatta innan Fat Mike gör sin grej. Och han gör den bra. Det är långt ifrån alla som kan leverera en berättelse om hur det känns att förlora båda sina föräldrar, och samtidigt förmedla en känsla som inget annat band i denna genre kan. På knappt tre minuter gick jag från glad skrivbordstrummis till ledsen och föräldralös och känslan sitter i nästan lite för länge.

Efter en sån låt blir givetvis efterföljande låtar lidande. Jag hör lite kritik mot kristendomen, lite skämt om lesbiska kvinnor med ishockeyfrisyr som nästan lyckas lyfta mitt humör. Bör tilläggas att Fat Mike har fått mycket skit från gaylobbyn för ”Creeping Out Sara/Tegan”, vilket gör mig glad för då har han lyckats med det han gör bäst nämligen att provocera som ingen annan.

Vi fortsätter med vad jag antar är en het kärleksberättelse om herrarna i Iron Maiden som inte riktigt når hela vägen fram, men som lockar fram ett leende med falsettsång och gitarrharmonier, och stannar på ”Best God In Show”. Här har vi ett spår som inte alls låter som NOFX. På tidigare skivor har alltid alla brytlåtar varit ska-inspirerade med blåsinstrument och gladbeats, men här görs ett försök att leverera reggae som uppskattas, men jag har väldigt svårt att ta det på allvar.

Däremot gillar jag ”Suits And Ladders” skarpt, för jag är en gammal gubbe nu, och då gillar jag sådant som påminner mig om hur det var förr i tiden då vi var unga och lyckligt ovetande om livets kval. Detta är skivans tidsmaskin, som visar att det fortfarande finns lite skit kvar under naglarna på grabbarna även om skivan i övrigt känns väldigt ren och redo att visa upp för svärföräldrarna.

Därefter händer inte så mycket mer i min mening, det är repetition, och hur bra repetitionen än är så är det ändå repetition. Vi har hört det förut.

Jag vill gärna tro att jag förstår NOFX, att jag har bättre öron än andra för denna typ av musik. Jag vill tro det eftersom detta är musiken jag växte upp med, detta är musiken som peppade mig när jag bad farsan dra åt helvete istället för att klippa gräsmattan utan protest, detta är soundtracket till MITT liv. Men samtidigt så är det min last, för jag är dömd att automatiskt älska all musik som dessa självgoda, numera välgödda herrar släppt.

Men inte längre.

Jag har vuxit upp, så är det, och hur mycket jag än försöker så kan jag inte längre hitta det som måste finnas där i ett band som NOFX. Jag har vuxit upp och det har även Fat Mike. Det märks att det inte längre är vad det brukade vara, det känns på tonen att det börjar bli lite slitsamt nu, att åren kryper på och med åren kommer skrumplevern och kavajen. Det låter bra men det saknar själ och det saknar framför allt attityd. Att leverera en skiva som är ren och fin i tonen känns ändå väntat, men är en utveckling som jag inte tycker passar.

Det är repetition av för många teman och det enda som är nytt är soundet. Det har hänt så oändligt mycket i soundet sen ”Maximum Rocknroll”, det har varit en transition från oljud till välljud, en förvandling från garagepunkare till studiomusiker, från punkfester till skrumplever. Nytt sound är inte riktigt min grej, men det är väl en del av den naturliga utvecklingen. Nya lyssnare, dagens NOFX-kids, har kanske lättare att knyta an till ett sound som detta medan jag sitter här och är bitter över att skivan inte peppar mig som gamla skivor gjorde i början av 90-talet. Fan också det måste va något fel på mina öron.

Jag får ta det för vad det är, ett glänsande, 99-kronors drinkunderlägg med alternativa anvädningsområden. Helt plötsligt känns skivans titel och omslagsbild som en medveten gardering till en medvetet medioker skiva som kommer att, iallafall för mig,  gå till historien som ”The Decline”, bokstavligt talat. Nu måste jag kurera mig med just den och annat från min favoritperiod. Den och ”Dinosaurs Will Die”, ”The Separation Of Church And Skate” och ”It’s My Job to Keep Punk Rock Elite”

Pepp!

Andra bloggar om: nofx , punk, musik, recension, alkoholism

Lång var vägen innan jag hittade detta fantastiska band som nyligen släppt sin senaste skiva, mycket lång. Allting började egentligen med att jag var i full färd att återupptäcka gamla hardcore-skivor som jag hade hemma i garderoben, närmare bestämt Refused, Abhinanda, Purusam, Shield, Nine och mycket annan gammal härlig h/c som gick varm förr i tiden.

Det ena ledde till det andra och efter att ha utforskat de band som skulle spela på Deadfest ’07 (Bane, Six Ft. Ditch, Have Heart mfl.) så hamnade jag via Adept och War From a Harlots Mouth på metalcore genren. Efter DF ’07 var jag helt såld och kände ett påträngande behov av att ha mer av denna härliga genre. Svajade runt lite bland Killswitch Engage och dylikt innan jag via Last.fm hittade The Human Abstract. Helt otroligt bra metalcore/mathcore/progressive metal som har gått på högvarv både på jobbet, i bilen och hemma de senaste veckorna… Ända tills jag råkade klicka på en ”similar artists” länk till Between The Buried And me (BTBAM). Har spenderat den senaste tiden med att njuta till deras två senaste skapelser, Alaska och Colors och måste säga att jag är överväldigad.

Colors kan nog va den maffigaste och mest kompletta skiva jag någonsin haft äran att lyssna på, av många olika skäl.
Det som slår mig först är de tekniska aspekterna av musiken. Sanslöst snabba men ändå melodiska riff, helt sjuka sweeps, takter som man inte ens vågat drömma om, tempoväxlingar som helt tar en på sängen och så vidare. Absolut ett av de mest musikaliskt kompetenta band jag har hört.

Sen variationerna! I ena stunden rå, stenhård hardcore och i andra stunden ett melodiöst metal-parti som såsmåningom flyter ut i något som liknar jazz, eller varför inte country! Samma gäller sången, från riktigt mäktig growl till skönsjungande stämmor på sekunder, och det låter bra riktigt riktigt bra!

Men det som jag tycker gör hela skivan till ett sant mästerverk är upplägget, hela skivan är egentligen en enda 64(!) minuter lång låt som är uppdelad i olika stycken. Lyssnar man på den i sträck så känns det verkligen som en enda låt, men samtidigt klara definitioner av de olika låtarna när man lyssnar på dom var för sig. Enligt recensioner jag har läst om deras spelningar så har jag hört att dom kör hela skivan rakt av, live! En 64 minuter lång låt Det lär ju va en upplevelse i sig.

Min absoluta favoritlåt på skivan, om man nu kan säga så, måste vara ”Ants Of The Sky”. Introt till denna låt är det absolut mest flytande och energiska riff jag nånsin hört, och resten av låten fortsätter i samma andra med lika delar stenhård shredding som lugnare, följsamma solon. Bör tilläggas att låten i fråga är 13 minuter lång.

I övrigt går denna skiva från klarhet till klarhet, och levererar över alla mina förväntningar. En sann kandidat för hedersplatsen i hyllan, och en skiva som man absolut inte får missa om man uppskattar denna typen av musik!

Jag hoppas verkligen att de någon gång kommer till Sverige så man får se dem live.

Den enda riktiga nackdelen är att det i dagsläget är mer eller mindre omöjligt att få tag på skivan, men tack vare internet och teknikens under har jag köpt den från England För övrigt den första skiva jag har köpt sen NOFX – Wolves..

Idag minsann, på min födelsedag, så anländer ett litet oskyldigt brunt paket till min adress. Jag hade nästan glömt bort att jag för 5 veckor sedan beställt ett stycke rysk ingenjörskonst i form av ett vidvinkelobjektiv! Man kan ju nästan tro att det fraktades via häst och vagn med den leveranstiden, men det spelar mindre roll nu när det äntligen anlänt!
Read the rest of this article »

Och äntligen har jag lyckats lägga ”vantarna” på NOFX senaste platta, efter mycket väntan och misär. NOFX var en av mina största inspirationskällor förr i tiden och ett av mina absoluta favoritband under min ganska omfattande punkperiod, och nu är de alltså tillbaka med en alldeles färsk platta som bara väntar på att lyssnas in och analyseras riktigt ordentligt.

Med stor spänning slår jag på första spåret, 60%, som liksom smyger sig på och slutar med att dela ut en riktig känga till alla nya mainstream-punkband med 20-åriga snyggingar. NOFX gillar ju ofta att kasta skit på andra som säljer ut sig, och detta är inget undantag, en av anledningarna att jag uppskattar deras musik. Rakt ,ärligt och rätt upp i käften.

Skivan fortsätter i klassisk NOFX-anda, med snabb, melodisk och ren punk och riktigt härliga sånginsatser av Fat Mike och grabbarna, vilket ju inte alltid har varit faktumet på äldre plattor. Rent musikaliskt kan man kalla det mesta som NOFX släpper mästerverk, med tighta riff som bryts upp av lättsam ska och texter skarpa som rakblad, denna skiva är definitivt inget undantag.

Skivans absolut grymmaste spår enligt mig, ”100 times fuckeder” öppnar upp med ett härligt trumsolo som får mig att direkt koppla till låten ”Freedom like a shopping cart” från en av NOFX absolut grymmaste album genom tiderna, Heavy Petting Zoo. En riktigt snabb och härlig låt som på något sätt sätter gränserna för hur en bra punklåt ska vara. Kort, tempofylld och riktigt kaxig.

”One celled creature” är en intressant låt som jag tycker bryter skivans tempo med en långsam och riktigt tung låt i kontrast mot de andra snabbare spåren. Helt klart en positiv överraskning. En repris av 60% avslutar skivan med att vältra sig lite till i mainstream-bandens olycka och kaxa upp sig lite om hur bra NOFX har det med att vara sitt eget skivbolag. Ett härligt sätt att runda av en bra skiva på.

Efter att ha lyssnat igenom skivan ca. 10 ggr de senaste dagarna kan jag bara konstatera att den blir bättre och bättre. Jag kan dock inte säga att den kommer upp i samma nivå som Punk in drublic eller Heavy Petting Zoo, men ändå en bra skiva på sitt eget sätt. Det känns lite som att jag har hört det mesta på denhär skivan förr, och även om det som repeteras är jävligt bra så är det inte kul med upprepning. Det kan också vara så att denna skiva inte är någonstans i närheten lika lättsmält som de ovan nämnda skivorna, utan att det nog kommer ta sin tid att uppskatta den för vad den är.

Jag gillar inte betygssystem, men jag är beredd att ge den 9 mrgllb av 11 och fortsätter kvällen med ”The Brews” och ”Lori Meyers”.