Isolated

Waaah!

”NY” skiva av feta Micke å grabbarna i örat. Har varit lite väck och borta det senaste året, vilken nog kan ses som helt normalt då en blev två och två blev tre snabbare än du kan lista ut vad det innebär. Ja det är attityd, för det ska recenseras punk, och då måste man göra det med attityd. Hur fan ska det annars gå till?

Till objektet i fråga då. Ny skiva från vid det här laget legendariska NOFX, och frågan på min och alla andras läppar är ju då: Är det värt att lyssna på?

Det ska sägas att sedan jag recenserade förra skivan (Wolves) så har jag uppfyllt ett av mina livsmål, vilket var att se Fat Mike live och knappt överleva. Det är nu alltså gjort, och även om det är en berättelse i sig så kan jag hinta om att det var sjukt grymt och en av de absolut bästa om inte den bästa konserten jag någonsin varit på, och då har jag sett en och annan och en tredje.

Det  är mycket förväntningar på ett skivsläpp som detta, oerhört mycket förväntningar men det börjar också oerhört bra. Då syftar jag främst på omslaget till skivan. En nonchalant gliring åt vem? Åt mig som skivköpare känns det som. Åh tack, jag har precis betalat en kvarts timlön för ett drinkunderlägg, och herrarna har varit goda nog att inkludera lite musik på köpet om det vore så att jag vill ta en paus i mitt drickande av billig Amerikansk whiskey. Men det är bra, punk är attityd så det gör inget om det känns som jag blir idiotförklarad, det är snarare hedrande.

Det är med ivriga fingrar jag letar efter playknappen för att komma igång och suga i mig lite av vad som enligt backspegeln bör vara ett av de bästa skivsläppen 09, och det tar ungefär 7 sekunder av första spåret att inse att denhär skivan inte riktigt är som alla andra.

Det är fortfarande samma skarpa texter, samma ironi, samma känsla i budskapet och tyvärr samma budskap. Men även om orden som levereras är något som vi antagligen redan hört så levereras de på ett snyggt sätt och det som sticker ut direkt är det rena ljudet. Det är ett annat tempo på Coaster, det känns lite som ett flygplan som kommit upp på marschhöjd och slår av motorerna lite för att glida och spara bränsle. Men är det inte lika skönt att flyga även om inte motorerna går på max? Detta är nya NOFX, det är Fat Mike och grabbarna nyktra i frack och fluga med välstämda instrument och glimten i ögat.

Efter tre ganska mediokra spår är det första spåret som fastnar på min trumhinna  ”My Orphan Year”. Främst eftersom jag tycker att hela NOFX utveckling destillerat till en och samma låt kan representeras av just denna låt. Den öppnar lugnt med ett harmoniskt riff, och vi som lyssnare vet redan att snart kommer Erik och lägger ner ett såntdär Erik-beat som får en att börja trumma på skrivbordet och bara vänta på att låten ska lyftas till högan sky av en stadig gitarrmatta innan Fat Mike gör sin grej. Och han gör den bra. Det är långt ifrån alla som kan leverera en berättelse om hur det känns att förlora båda sina föräldrar, och samtidigt förmedla en känsla som inget annat band i denna genre kan. På knappt tre minuter gick jag från glad skrivbordstrummis till ledsen och föräldralös och känslan sitter i nästan lite för länge.

Efter en sån låt blir givetvis efterföljande låtar lidande. Jag hör lite kritik mot kristendomen, lite skämt om lesbiska kvinnor med ishockeyfrisyr som nästan lyckas lyfta mitt humör. Bör tilläggas att Fat Mike har fått mycket skit från gaylobbyn för ”Creeping Out Sara/Tegan”, vilket gör mig glad för då har han lyckats med det han gör bäst nämligen att provocera som ingen annan.

Vi fortsätter med vad jag antar är en het kärleksberättelse om herrarna i Iron Maiden som inte riktigt når hela vägen fram, men som lockar fram ett leende med falsettsång och gitarrharmonier, och stannar på ”Best God In Show”. Här har vi ett spår som inte alls låter som NOFX. På tidigare skivor har alltid alla brytlåtar varit ska-inspirerade med blåsinstrument och gladbeats, men här görs ett försök att leverera reggae som uppskattas, men jag har väldigt svårt att ta det på allvar.

Däremot gillar jag ”Suits And Ladders” skarpt, för jag är en gammal gubbe nu, och då gillar jag sådant som påminner mig om hur det var förr i tiden då vi var unga och lyckligt ovetande om livets kval. Detta är skivans tidsmaskin, som visar att det fortfarande finns lite skit kvar under naglarna på grabbarna även om skivan i övrigt känns väldigt ren och redo att visa upp för svärföräldrarna.

Därefter händer inte så mycket mer i min mening, det är repetition, och hur bra repetitionen än är så är det ändå repetition. Vi har hört det förut.

Jag vill gärna tro att jag förstår NOFX, att jag har bättre öron än andra för denna typ av musik. Jag vill tro det eftersom detta är musiken jag växte upp med, detta är musiken som peppade mig när jag bad farsan dra åt helvete istället för att klippa gräsmattan utan protest, detta är soundtracket till MITT liv. Men samtidigt så är det min last, för jag är dömd att automatiskt älska all musik som dessa självgoda, numera välgödda herrar släppt.

Men inte längre.

Jag har vuxit upp, så är det, och hur mycket jag än försöker så kan jag inte längre hitta det som måste finnas där i ett band som NOFX. Jag har vuxit upp och det har även Fat Mike. Det märks att det inte längre är vad det brukade vara, det känns på tonen att det börjar bli lite slitsamt nu, att åren kryper på och med åren kommer skrumplevern och kavajen. Det låter bra men det saknar själ och det saknar framför allt attityd. Att leverera en skiva som är ren och fin i tonen känns ändå väntat, men är en utveckling som jag inte tycker passar.

Det är repetition av för många teman och det enda som är nytt är soundet. Det har hänt så oändligt mycket i soundet sen ”Maximum Rocknroll”, det har varit en transition från oljud till välljud, en förvandling från garagepunkare till studiomusiker, från punkfester till skrumplever. Nytt sound är inte riktigt min grej, men det är väl en del av den naturliga utvecklingen. Nya lyssnare, dagens NOFX-kids, har kanske lättare att knyta an till ett sound som detta medan jag sitter här och är bitter över att skivan inte peppar mig som gamla skivor gjorde i början av 90-talet. Fan också det måste va något fel på mina öron.

Jag får ta det för vad det är, ett glänsande, 99-kronors drinkunderlägg med alternativa anvädningsområden. Helt plötsligt känns skivans titel och omslagsbild som en medveten gardering till en medvetet medioker skiva som kommer att, iallafall för mig,  gå till historien som ”The Decline”, bokstavligt talat. Nu måste jag kurera mig med just den och annat från min favoritperiod. Den och ”Dinosaurs Will Die”, ”The Separation Of Church And Skate” och ”It’s My Job to Keep Punk Rock Elite”

Pepp!

Andra bloggar om: nofx , punk, musik, recension, alkoholism

Helt sådär oväntat som det ska va får jag ett samtal om att gamla punkhjältarna Asta Kask ska spela på skylten! Hade lite svårt att tacka nej och begav mig neråt. Klockren konsert, inte mycket att klaga på men som man brukar säga: En bild säger mer än 999 ord! Read the rest of this article »

Var och såg Dia Psalma här i Linköping i lördags, och vilken tillställning det var!

Hade ruskigt höga förväntningar på konserten då jag minns Dia Psalma som ett av de band som påverkade mig mest när jag var ung och mottaglig, men de lämnade nog ingen besviken. Gammalt material blandat med lovande nya låtar på en minimal scen i en ännu mindre lokal. Svett, armbågar och knän. Hur mycket mer punk kan det bli?
Read the rest of this article »

Och äntligen har jag lyckats lägga ”vantarna” på NOFX senaste platta, efter mycket väntan och misär. NOFX var en av mina största inspirationskällor förr i tiden och ett av mina absoluta favoritband under min ganska omfattande punkperiod, och nu är de alltså tillbaka med en alldeles färsk platta som bara väntar på att lyssnas in och analyseras riktigt ordentligt.

Med stor spänning slår jag på första spåret, 60%, som liksom smyger sig på och slutar med att dela ut en riktig känga till alla nya mainstream-punkband med 20-åriga snyggingar. NOFX gillar ju ofta att kasta skit på andra som säljer ut sig, och detta är inget undantag, en av anledningarna att jag uppskattar deras musik. Rakt ,ärligt och rätt upp i käften.

Skivan fortsätter i klassisk NOFX-anda, med snabb, melodisk och ren punk och riktigt härliga sånginsatser av Fat Mike och grabbarna, vilket ju inte alltid har varit faktumet på äldre plattor. Rent musikaliskt kan man kalla det mesta som NOFX släpper mästerverk, med tighta riff som bryts upp av lättsam ska och texter skarpa som rakblad, denna skiva är definitivt inget undantag.

Skivans absolut grymmaste spår enligt mig, ”100 times fuckeder” öppnar upp med ett härligt trumsolo som får mig att direkt koppla till låten ”Freedom like a shopping cart” från en av NOFX absolut grymmaste album genom tiderna, Heavy Petting Zoo. En riktigt snabb och härlig låt som på något sätt sätter gränserna för hur en bra punklåt ska vara. Kort, tempofylld och riktigt kaxig.

”One celled creature” är en intressant låt som jag tycker bryter skivans tempo med en långsam och riktigt tung låt i kontrast mot de andra snabbare spåren. Helt klart en positiv överraskning. En repris av 60% avslutar skivan med att vältra sig lite till i mainstream-bandens olycka och kaxa upp sig lite om hur bra NOFX har det med att vara sitt eget skivbolag. Ett härligt sätt att runda av en bra skiva på.

Efter att ha lyssnat igenom skivan ca. 10 ggr de senaste dagarna kan jag bara konstatera att den blir bättre och bättre. Jag kan dock inte säga att den kommer upp i samma nivå som Punk in drublic eller Heavy Petting Zoo, men ändå en bra skiva på sitt eget sätt. Det känns lite som att jag har hört det mesta på denhär skivan förr, och även om det som repeteras är jävligt bra så är det inte kul med upprepning. Det kan också vara så att denna skiva inte är någonstans i närheten lika lättsmält som de ovan nämnda skivorna, utan att det nog kommer ta sin tid att uppskatta den för vad den är.

Jag gillar inte betygssystem, men jag är beredd att ge den 9 mrgllb av 11 och fortsätter kvällen med ”The Brews” och ”Lori Meyers”.