Isolated

Satt å slösurfade lite i eftermiddags och började gräva lite i min gamla mail på Yahoo för att uppliva lite gamla minnen. Döm om min förvåning när jag upptäckte att Yahoo och Geocities tydligen hade slagits ihop, och gissa vad som fanns på mitt Geocities-konto?

Jo en 9 år gammal hemsida tillägnad Refused! haha. Ett tag fattade jag inte ens vad det var för något, och sedan kom minnena tillbaka i ett raskt tempo. När jag var en liten grabb var jag ett stort Refused-fan. Vi såg hur många spelningar som helst, och jag har fortvarande alla plattor de har släppt i min ägo även om jag inte lyssnar på dom allt för ofta. Alla fans av den kalibern förväntas ju ha en hemsida tillägnad sitt favoritband, och jag skulle ju tamejfan inte vara sämre!

Här har ni alltså 1997 års största internet-sensation:
The page to fan the flames of discontent!(tror fan inte ens jag visste vad det betydde)

Denna sida har nästan allt som var ballt på internet 1997 (förutom animerade gif-bilder i form av ”under construction”-skyltar). Kolla in anpassningen till 640×480 och lens-flaresen på grafiken! Dynamiska webbsidor? haha yeah right, här ska vi ha statiska grejer med hårdkodade länkar. Tro fan det sög att uppdatera siter förr i tiden ;D.

Det enda som kan tänkas vara roligare att titta på än uråldrig HTML kan väl vara mina häftiga politiska åsikter back in the days, det sparas inte på anarkin direkt när man stolt basunerar ut ”this is fucking anarchy so why don´t you steal all shit on this page…fuck, we would be honored!!! copyright sucks!!!” på förstasidan. Jag tyckte iallafall det var sjukt kul att glo igenom sidan, och tänker därför hosta den här i mitt museum i helt oforändrat skick för allmän beskådan med allt vad den har att erbjuda, det är ju trots allt inte alla som minns hur det var på internet 1997!

Och äntligen har jag lyckats lägga ”vantarna” på NOFX senaste platta, efter mycket väntan och misär. NOFX var en av mina största inspirationskällor förr i tiden och ett av mina absoluta favoritband under min ganska omfattande punkperiod, och nu är de alltså tillbaka med en alldeles färsk platta som bara väntar på att lyssnas in och analyseras riktigt ordentligt.

Med stor spänning slår jag på första spåret, 60%, som liksom smyger sig på och slutar med att dela ut en riktig känga till alla nya mainstream-punkband med 20-åriga snyggingar. NOFX gillar ju ofta att kasta skit på andra som säljer ut sig, och detta är inget undantag, en av anledningarna att jag uppskattar deras musik. Rakt ,ärligt och rätt upp i käften.

Skivan fortsätter i klassisk NOFX-anda, med snabb, melodisk och ren punk och riktigt härliga sånginsatser av Fat Mike och grabbarna, vilket ju inte alltid har varit faktumet på äldre plattor. Rent musikaliskt kan man kalla det mesta som NOFX släpper mästerverk, med tighta riff som bryts upp av lättsam ska och texter skarpa som rakblad, denna skiva är definitivt inget undantag.

Skivans absolut grymmaste spår enligt mig, ”100 times fuckeder” öppnar upp med ett härligt trumsolo som får mig att direkt koppla till låten ”Freedom like a shopping cart” från en av NOFX absolut grymmaste album genom tiderna, Heavy Petting Zoo. En riktigt snabb och härlig låt som på något sätt sätter gränserna för hur en bra punklåt ska vara. Kort, tempofylld och riktigt kaxig.

”One celled creature” är en intressant låt som jag tycker bryter skivans tempo med en långsam och riktigt tung låt i kontrast mot de andra snabbare spåren. Helt klart en positiv överraskning. En repris av 60% avslutar skivan med att vältra sig lite till i mainstream-bandens olycka och kaxa upp sig lite om hur bra NOFX har det med att vara sitt eget skivbolag. Ett härligt sätt att runda av en bra skiva på.

Efter att ha lyssnat igenom skivan ca. 10 ggr de senaste dagarna kan jag bara konstatera att den blir bättre och bättre. Jag kan dock inte säga att den kommer upp i samma nivå som Punk in drublic eller Heavy Petting Zoo, men ändå en bra skiva på sitt eget sätt. Det känns lite som att jag har hört det mesta på denhär skivan förr, och även om det som repeteras är jävligt bra så är det inte kul med upprepning. Det kan också vara så att denna skiva inte är någonstans i närheten lika lättsmält som de ovan nämnda skivorna, utan att det nog kommer ta sin tid att uppskatta den för vad den är.

Jag gillar inte betygssystem, men jag är beredd att ge den 9 mrgllb av 11 och fortsätter kvällen med ”The Brews” och ”Lori Meyers”.