Archive of articles classified as' "Musik"

Back home

Between The Buried And Me – The Great Misdirect

9/03/2010

Det är nästan obehagligt att lyssna pÃ¥ en ny skiva av BTBAM efter Alaska + Colors som ju varit lyft pÃ¥ lyft. Om jag för ett Ã¥r sen hade fÃ¥tt välja en skiva som skulle vara den enda skivan jag fick lyssna pÃ¥ resten av mitt liv sÃ¥ hade det nog blivit Colors. Den betyder sÃ¥ oerhört mycket för mig, det är sÃ¥ mycket minnen knutna till just den perioden i mitt liv sÃ¥ det gör ont att ens behöva tänka tanken ”What if?”. Vad i hela världen ska jag ta mig till om The Great Misdirect visar sig vara BTBAMs svar pÃ¥ The Human Abstract – Midheaven.

Jag brukar bete mig som en 5-åring när det gäller min favoritmusik. Det räcker med en dålig skiva för att jag ska bli bitter och börja göra kirurgiska ingrepp i mina playlists för att radera alla spår av den skyldiga artisten, lite som att göra slut. Men allting har sin tid, allting börjar och tar också oundvikligen slut så det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen och lyssna på skivan medan öronen fortfarande fungerar.

Det är två saker som jag tänker vara extra uppmärksam på med tanke på tidigare album.

Främst så är det den tekniska aspekten av musiken. Colors var en ren lektion i musikteori som visar exakt var skåpet ska stå för progressiv musik. Det laboreras med allt! Resonans, dissonans, tonartsbyten, genreövergångar, takter och ja det mesta. Colors ligger för mig på samma nivå som Beethoven vad gäller musikalitet, och det sätter ju en del press på The Great Misdirect.

Sedan albumets upplägg, där Colors var på gränsen till för långa låtar, medan Alaska precis tangerar den låtlängd som jag tycker är acceptabel för ett album. Låtarna får inte bli för långa i min mening. Jag vill ha definition mellan spåren annars blir ju albumet bara en enda röra.

Jag brukar vara den som lyssnar mer på texter än på musik, men på senare tid märker jag att det är varken det ena eller det andra som får mig att gilla en låt. Utan det är balansen mellan innehåll/musik som gör att det blir bra, och hur texten framförs, alltså rytmen i sången tillsammans med rytmen i musiken. Speciellt i denna typen av musik där komplexiteten är så pass hög. Enklare musik följer enklare regler.

Ok enough, dags att dyka in i detta dimhöjda, mystiska album. Förstaspåret är just det, mystiskt. Det bygger upp en förväntning om något nytt. En stilla gitarr och en sorgsen sång. En stämma blir två på ett nästan matematiskt beräknat sätt. Trummor rullar över ljudlandskapet och fångas upp av en dansande baslinje. Allt på sin plats. Ordning och reda. Det känns lite för statiskt för att vara BTBAM, väldigt mörkt och väldigt behärskat.

Man undrar när det ska explodera, men det dröjer, för andraspåret tar vid innan någon verklig explosion inträffar och här känner vi igen ett av de mest klassiska elementen i BTBAMs musik. Det vill säga de ständigt föränderliga riff som blir lite av ett tveeggat svärd. Dels gör det ju musiken intressant, för det händer alltid något nytt. Men samtidigt så blir det ibland för lite av det goda, man fastnar för ett visst riff, man hinner precis uppskatta en passage och vips så är den borta och ersatt med något annat. Lite av dilemmat med progressiv musik, när den når en sådan komplexitet att den snarare beter sig som en livsform. Lätt fånget och lätt förgånget.

Hela skivan präglas av just denna föränderlighet. Inget är detsamma i mer än 30 sekunder och det tar lång tid att lyssna in sig. Man skulle kunna säga att man behöver lära sig skivan utantill för att kunna uppskatta den, och det kan ju kännas som en last, men för mig så är belöningen i slutet helt klart värd det.

Det mesta känns igen frÃ¥n Colors, och jag tycker snarare att The Great Misdirect känns som en förängning av Colors. Det är en hel del riff som Ã¥terkommer, liknande skalor och liknande ackordföljder, men med lite spännande tillägg. Jag hör en häst gnägga, jag hör industriella effekter, jag hör en ökad användning av syntheffekter, piano, blÃ¥sinstrument, bongotrummor… ja listan kan göras mycket längre än sÃ¥. Vid flera tillfällen känns det tyvärr som om det är lite för mycket. Om man till varje pris mÃ¥ste producera nÃ¥got som verkligen är progressivt, ja dÃ¥ är väl ett hästgnägg det givna ljudet, men som lyssnare behöver man ibland andrum emellan attackerna av progressiva element. De första 3 lyssningarna av albumet var verkligen pÃ¥frestande, rent uttröttande.

Det spÃ¥r som enligt mig sticker ut mest är ”Desert Of Song”. Jag var mest förvÃ¥nad över att kunna lyssna igenom ett helt spÃ¥r som behÃ¥ller samma tema, och som hÃ¥ller sig inom tydligt definierade ramar. Jag fÃ¥r massiva Opeth-vibbar av denna lÃ¥t, och det känns helt rätt. Definitivt ett tema som jag skulle vilja höra mer av frÃ¥n BTBAM.

Sen är det ju det där med lÃ¥nga spÃ¥r. ”Swim To The Moon” klockar in pÃ¥ 17 minuter och 54 sekunder vilket är lite väl lÃ¥ngt, men det är ocksÃ¥ ett av skivans bästa spÃ¥r enligt mig. Vi känner igen de typiska skalorna, men här fÃ¥r vi ocksÃ¥ smaka lite pÃ¥ en massiv crossover mellan det mesta. Min favoritpassage är helt klart 6:40 in där bongotrummor, horn, visselpipor, gitarrer och growl möts i ett av de absolut galnaste breakdowns pÃ¥ denna sida av merkurius.

Det mÃ¥ste sägas att detta är en oerhört ”svÃ¥r” skiva som kräver väldigt mycket av lyssnaren och att det framför allt är en gitarr-skiva. Det vill säga att om man gillar gitarr och förstÃ¥r vad som krävs för att skapa denna typen av musik, dÃ¥ har man en tendens att lyssna pÃ¥ ett annat sätt, pÃ¥ ett mer respektfullt sätt.

Och så till slutsatsen,

Detta är Paul Waggoner & co. i sin rätta miljö. Det finns många musiker som är sanslöst bra, snabba och tekniska men i min mening så är detta album ytterligare ett bevis på inte bara fingerfärdighet av astronomiska mått, utan även musikalitet som ju är så viktigt. Det måste ju låta bra också. För mig är detta BTBAMs svåraste album hittils, och jag brottas med den emellanåt överdrivna progressiva sidan. Vissa spår känns som en enda lång uppladdning inför en explosion som aldrig kommer, och jag känner mig ibland besviken över den slutgiltiga musikaliska destinationen. Samtidigt är det en vanesak. The Great Misdirect är ett album som växer ju mer man lyssnar på det och som har en oändlig potential som endast begränsas av lyssnarens fantasi och uthållighet. En skattkista av gyllene toner med ett ordentligt lås.

Jag tycker dock att spÃ¥ren är för lÃ¥nga, och hoppas att det inte är en trend för kommande album. IsÃ¥fall kommer nästa album ha 3 spÃ¥r pÃ¥ 20 minuter vardera och nästnästa album kommer vara ett enda spÃ¥r pÃ¥ 60 minuter. Please don’t.

Det råder ingen tvekan om att BTBAM kan leverera upp till förväntningar även om att försöka leva upp till Colors måste anses vara en omöjlighet. Jag tycker detta är ett bra album som tar vid där Colors slutar och fortsätter den berättelsen. Det jag gillar främst är att The Great Misdirect öppnar upp en hel del nya spår för BTBAM, och det ska bli spännande att se vad vi får höra härnäst.

Om den lilla musikfén uppenbarade sig för mig och gav mig en musikönskning, skulle jag önska ett projekt med Paul Waggoner och A.J. Minette sida vid sida. Det vore nästan värt en njure.

Avslutar med Selkies för lite nostalgi.

Andra bloggar om: , , , ,

No Comments

NOFX – Coaster

9/03/2010

Waaah!

oj va fiffigt omslag

”NY” skiva av feta Micke Ã¥ grabbarna i örat. Har varit lite väck och borta det senaste Ã¥ret, vilken nog kan ses som helt normalt dÃ¥ en blev tvÃ¥ och tvÃ¥ blev tre snabbare än du kan lista ut vad det innebär. Ja det är attityd, för det ska recenseras punk, och dÃ¥ mÃ¥ste man göra det med attityd. Hur fan ska det annars gÃ¥ till?

Till objektet i fråga då. Ny skiva från vid det här laget legendariska NOFX, och frågan på min och alla andras läppar är ju då: Är det värt att lyssna på?

Det ska sägas att sedan jag recenserade förra skivan (Wolves) så har jag uppfyllt ett av mina livsmål, vilket var att se Fat Mike live och knappt överleva. Det är nu alltså gjort, och även om det är en berättelse i sig så kan jag hinta om att det var sjukt grymt och en av de absolut bästa om inte den bästa konserten jag någonsin varit på, och då har jag sett en och annan och en tredje.

Det  är mycket förväntningar på ett skivsläpp som detta, oerhört mycket förväntningar men det börjar också oerhört bra. Då syftar jag främst på omslaget till skivan. En nonchalant gliring åt vem? Åt mig som skivköpare känns det som. Åh tack, jag har precis betalat en kvarts timlön för ett drinkunderlägg, och herrarna har varit goda nog att inkludera lite musik på köpet om det vore så att jag vill ta en paus i mitt drickande av billig Amerikansk whiskey. Men det är bra, punk är attityd så det gör inget om det känns som jag blir idiotförklarad, det är snarare hedrande.

Det är med ivriga fingrar jag letar efter playknappen för att komma igång och suga i mig lite av vad som enligt backspegeln bör vara ett av de bästa skivsläppen 09, och det tar ungefär 7 sekunder av första spåret att inse att denhär skivan inte riktigt är som alla andra.

Det är fortfarande samma skarpa texter, samma ironi, samma känsla i budskapet och tyvärr samma budskap. Men även om orden som levereras är något som vi antagligen redan hört så levereras de på ett snyggt sätt och det som sticker ut direkt är det rena ljudet. Det är ett annat tempo på Coaster, det känns lite som ett flygplan som kommit upp på marschhöjd och slår av motorerna lite för att glida och spara bränsle. Men är det inte lika skönt att flyga även om inte motorerna går på max? Detta är nya NOFX, det är Fat Mike och grabbarna nyktra i frack och fluga med välstämda instrument och glimten i ögat.

Efter tre ganska mediokra spÃ¥r är det första spÃ¥ret som fastnar pÃ¥ min trumhinna  ”My Orphan Year”. Främst eftersom jag tycker att hela NOFX utveckling destillerat till en och samma lÃ¥t kan representeras av just denna lÃ¥t. Den öppnar lugnt med ett harmoniskt riff, och vi som lyssnare vet redan att snart kommer Erik och lägger ner ett sÃ¥ntdär Erik-beat som fÃ¥r en att börja trumma pÃ¥ skrivbordet och bara vänta pÃ¥ att lÃ¥ten ska lyftas till högan sky av en stadig gitarrmatta innan Fat Mike gör sin grej. Och han gör den bra. Det är lÃ¥ngt ifrÃ¥n alla som kan leverera en berättelse om hur det känns att förlora bÃ¥da sina föräldrar, och samtidigt förmedla en känsla som inget annat band i denna genre kan. PÃ¥ knappt tre minuter gick jag frÃ¥n glad skrivbordstrummis till ledsen och föräldralös och känslan sitter i nästan lite för länge.

Efter en sÃ¥n lÃ¥t blir givetvis efterföljande lÃ¥tar lidande. Jag hör lite kritik mot kristendomen, lite skämt om lesbiska kvinnor med ishockeyfrisyr som nästan lyckas lyfta mitt humör. Bör tilläggas att Fat Mike har fÃ¥tt mycket skit frÃ¥n gaylobbyn för ”Creeping Out Sara/Tegan”, vilket gör mig glad för dÃ¥ har han lyckats med det han gör bäst nämligen att provocera som ingen annan.

Vi fortsätter med vad jag antar är en het kärleksberättelse om herrarna i Iron Maiden som inte riktigt nÃ¥r hela vägen fram, men som lockar fram ett leende med falsettsÃ¥ng och gitarrharmonier, och stannar pÃ¥ ”Best God In Show”. Här har vi ett spÃ¥r som inte alls lÃ¥ter som NOFX. PÃ¥ tidigare skivor har alltid alla brytlÃ¥tar varit ska-inspirerade med blÃ¥sinstrument och gladbeats, men här görs ett försök att leverera reggae som uppskattas, men jag har väldigt svÃ¥rt att ta det pÃ¥ allvar.

Däremot gillar jag ”Suits And Ladders” skarpt, för jag är en gammal gubbe nu, och dÃ¥ gillar jag sÃ¥dant som pÃ¥minner mig om hur det var förr i tiden dÃ¥ vi var unga och lyckligt ovetande om livets kval. Detta är skivans tidsmaskin, som visar att det fortfarande finns lite skit kvar under naglarna pÃ¥ grabbarna även om skivan i övrigt känns väldigt ren och redo att visa upp för svärföräldrarna.

Därefter händer inte så mycket mer i min mening, det är repetition, och hur bra repetitionen än är så är det ändå repetition. Vi har hört det förut.

Jag vill gärna tro att jag förstår NOFX, att jag har bättre öron än andra för denna typ av musik. Jag vill tro det eftersom detta är musiken jag växte upp med, detta är musiken som peppade mig när jag bad farsan dra åt helvete istället för att klippa gräsmattan utan protest, detta är soundtracket till MITT liv. Men samtidigt så är det min last, för jag är dömd att automatiskt älska all musik som dessa självgoda, numera välgödda herrar släppt.

Men inte längre.

Jag har vuxit upp, så är det, och hur mycket jag än försöker så kan jag inte längre hitta det som måste finnas där i ett band som NOFX. Jag har vuxit upp och det har även Fat Mike. Det märks att det inte längre är vad det brukade vara, det känns på tonen att det börjar bli lite slitsamt nu, att åren kryper på och med åren kommer skrumplevern och kavajen. Det låter bra men det saknar själ och det saknar framför allt attityd. Att leverera en skiva som är ren och fin i tonen känns ändå väntat, men är en utveckling som jag inte tycker passar.

Det är repetition av för mÃ¥nga teman och det enda som är nytt är soundet. Det har hänt sÃ¥ oändligt mycket i soundet sen ”Maximum Rocknroll”, det har varit en transition frÃ¥n oljud till välljud, en förvandling frÃ¥n garagepunkare till studiomusiker, frÃ¥n punkfester till skrumplever. Nytt sound är inte riktigt min grej, men det är väl en del av den naturliga utvecklingen. Nya lyssnare, dagens NOFX-kids, har kanske lättare att knyta an till ett sound som detta medan jag sitter här och är bitter över att skivan inte peppar mig som gamla skivor gjorde i början av 90-talet. Fan ocksÃ¥ det mÃ¥ste va nÃ¥got fel pÃ¥ mina öron.

Jag fÃ¥r ta det för vad det är, ett glänsande, 99-kronors drinkunderlägg med alternativa anvädningsomrÃ¥den. Helt plötsligt känns skivans titel och omslagsbild som en medveten gardering till en medvetet medioker skiva som kommer att, iallafall för mig,  gÃ¥ till historien som ”The Decline”, bokstavligt talat. Nu mÃ¥ste jag kurera mig med just den och annat frÃ¥n min favoritperiod. Den och ”Dinosaurs Will Die”, ”The Separation Of Church And Skate” och ”It’s My Job to Keep Punk Rock Elite”

Pepp!

Andra bloggar om: , , , ,

2 Comments

Musik för psykbryt. Rev. A

14/10/2008

På väg ner:

Pink Floyd – Goodbye Blue Sky
Lagwagon – Burn
Ed Harcourt – Weary and Bleary Eyed
Bad Astronaut – Only Good For A…

På väg upp:

Between The Buried And Me – Ants Of The Sky
The Human Abstract – Vela, Toghether We Await The Storm
No Use For A Name – On The Outside
Necrophagist – Only Ash Remains
Adept – An Ode To Norah Barnes

I kölvattnet:

Alcest – Sur L’autre Rive Je T’attendrai
Genesis – Firth Of Fifth
Weeping Willows – Stairs
Stephen Fretwell – Emily

No Comments

NoFX till Sverige!!

14/02/2008

nofxKan knappast tro att detta är sant, men det verkar inte bättre. Alla tiders favoritband och punkhjältarna NoFX kommer till West Coast Riot i Göteborg i sommar för att spela ihop med band som Bad Religion, Millencolin, NFAA m.fl.

Sjukt taggad inför dethär, om nu bara pengarna räcker till och inget oväntat händer är det upplagt för att bli den grymmaste sommaren i mannaminne! Därtill anordnas den minst sagt eminenta festivalen Metaltown 2008 dagarna efter. Det största problemet här blir nog att hålla sig vaken genom hela denna attack av sanslöst bra musik.
Dags att damma av NoFX-samlingen och snitta upp byxorna inför detta storslagna evenemang.

Andra bloggar om: , ,

No Comments

Spontan Punkfredag: Asta Kask @ Skylten

5/10/2007

Helt sÃ¥där oväntat som det ska va fÃ¥r jag ett samtal om att gamla punkhjältarna Asta Kask ska spela pÃ¥ skylten! Hade lite svÃ¥rt att tacka nej och begav mig nerÃ¥t. Klockren konsert, inte mycket att klaga pÃ¥ men som man brukar säga: En bild säger mer än 999 ord! Read the rest of this article »

No Comments

Between The Buried And Me – Colors

3/10/2007

colorsLång var vägen innan jag hittade detta fantastiska band som nyligen släppt sin senaste skiva, mycket lång. Allting började egentligen med att jag var i full färd att återupptäcka gamla hardcore-skivor som jag hade hemma i garderoben, närmare bestämt Refused, Abhinanda, Purusam, Shield, Nine och mycket annan gammal härlig h/c som gick varm förr i tiden.

Det ena ledde till det andra och efter att ha utforskat de band som skulle spela pÃ¥ Deadfest ’07 (Bane, Six Ft. Ditch, Have Heart mfl.) sÃ¥ hamnade jag via Adept och War From a Harlots Mouth pÃ¥ metalcore genren. Efter DF ’07 var jag helt sÃ¥ld och kände ett pÃ¥trängande behov av att ha mer av denna härliga genre. Svajade runt lite bland Killswitch Engage och dylikt innan jag via Last.fm hittade The Human Abstract. Helt otroligt bra metalcore/mathcore/progressive metal som har gÃ¥tt pÃ¥ högvarv bÃ¥de pÃ¥ jobbet, i bilen och hemma de senaste veckorna… Ända tills jag rÃ¥kade klicka pÃ¥ en ”similar artists” länk till Between The Buried And me (BTBAM). Har spenderat den senaste tiden med att njuta till deras tvÃ¥ senaste skapelser, Alaska och Colors och mÃ¥ste säga att jag är överväldigad.

Colors kan nog va den maffigaste och mest kompletta skiva jag någonsin haft äran att lyssna på, av många olika skäl.
Det som slår mig först är de tekniska aspekterna av musiken. Sanslöst snabba men ändå melodiska riff, helt sjuka sweeps, takter som man inte ens vågat drömma om, tempoväxlingar som helt tar en på sängen och så vidare. Absolut ett av de mest musikaliskt kompetenta band jag har hört.

Sen variationerna! I ena stunden rå, stenhård hardcore och i andra stunden ett melodiöst metal-parti som såsmåningom flyter ut i något som liknar jazz, eller varför inte country! Samma gäller sången, från riktigt mäktig growl till skönsjungande stämmor på sekunder, och det låter bra riktigt riktigt bra!

Men det som jag tycker gör hela skivan till ett sant mästerverk är upplägget, hela skivan är egentligen en enda 64(!) minuter lång låt som är uppdelad i olika stycken. Lyssnar man på den i sträck så känns det verkligen som en enda låt, men samtidigt klara definitioner av de olika låtarna när man lyssnar på dom var för sig. Enligt recensioner jag har läst om deras spelningar så har jag hört att dom kör hela skivan rakt av, live! En 64 minuter lång låt Det lär ju va en upplevelse i sig.

Min absoluta favoritlÃ¥t pÃ¥ skivan, om man nu kan säga sÃ¥, mÃ¥ste vara ”Ants Of The Sky”. Introt till denna lÃ¥t är det absolut mest flytande och energiska riff jag nÃ¥nsin hört, och resten av lÃ¥ten fortsätter i samma andra med lika delar stenhÃ¥rd shredding som lugnare, följsamma solon. Bör tilläggas att lÃ¥ten i frÃ¥ga är 13 minuter lÃ¥ng.

I övrigt går denna skiva från klarhet till klarhet, och levererar över alla mina förväntningar. En sann kandidat för hedersplatsen i hyllan, och en skiva som man absolut inte får missa om man uppskattar denna typen av musik!

Jag hoppas verkligen att de någon gång kommer till Sverige så man får se dem live.

Den enda riktiga nackdelen är att det i dagsläget är mer eller mindre omöjligt att fÃ¥ tag pÃ¥ skivan, men tack vare internet och teknikens under har jag köpt den frÃ¥n England 😛 För övrigt den första skiva jag har köpt sen NOFX – Wolves..

1 Comment

Ye Olde Elplanka, Del 3

2/10/2007

Äntligen har micarna kommit! Det var en lÃ¥ng och fasansfull väntan, men den som väntar pÃ¥ nÃ¥t gott.. SÃ¥ fram Ã¥kte skruvmejslar, lödkolv och kamera inför detta historiska ingrepp. Read the rest of this article »

No Comments

Ye Olde Elplanka, Del 2

26/09/2007

Svordomar och borrmaskiner! Några lappar fattigare och ett par erfarenheter rikare har jag äntligen lyckats få ljud i det gamla skåpet.
Givetvis sÃ¥ passade varken stämskruvar eller sadel, sÃ¥ de gamla stämskruvarna fick vara kvar och sadeln fick övertalas till att passsa, vilket den snällt gjorde till sist. Det var ocksÃ¥ den del jag var mest nöjd med, en GraphTech-sadel i nÃ¥got lurigt grafitmaterial som sägs smörja strängarna för att ge dom mer frihet sÃ¥ att säga, till skillnad mot de gamla goda plastsadlarna. Helt klart riktigt nöjd med denna detalj, även om den trilskades lite innan ja fick den att sitta bra. Read the rest of this article »

No Comments

Ye Olde Elplanka, Del 1

25/09/2007

liten Efter många års uppehåll och spelande på akustiska instrument har det ännu en gång blivit dags att slita fram en 10 år gammal familjeklenod ur malpåse. Isolated presenterar den legendariska elplankan del 1.

I och med bytet till mac har jag blivit varse om en del mjukvara som kan emulera bÃ¥de det ena och det andra inom gitarreffekter, och givetvis vill man ju prova pÃ¥ dessa teknikens under, sÃ¥ dÃ¥ vill det till att man har en elgitarr till hands ocksÃ¥. Read the rest of this article »

No Comments

Dia Psalma, Minnen och svett.

23/04/2007

Var och såg Dia Psalma här i Linköping i lördags, och vilken tillställning det var!

Hade ruskigt höga förväntningar på konserten då jag minns Dia Psalma som ett av de band som påverkade mig mest när jag var ung och mottaglig, men de lämnade nog ingen besviken. Gammalt material blandat med lovande nya låtar på en minimal scen i en ännu mindre lokal. Svett, armbågar och knän. Hur mycket mer punk kan det bli?
Read the rest of this article »

3 Comments