Archive of articles classified as' "Gitarr"

Back home

Between The Buried And Me – The Great Misdirect

9/03/2010

Det är nästan obehagligt att lyssna pÃ¥ en ny skiva av BTBAM efter Alaska + Colors som ju varit lyft pÃ¥ lyft. Om jag för ett Ã¥r sen hade fÃ¥tt välja en skiva som skulle vara den enda skivan jag fick lyssna pÃ¥ resten av mitt liv sÃ¥ hade det nog blivit Colors. Den betyder sÃ¥ oerhört mycket för mig, det är sÃ¥ mycket minnen knutna till just den perioden i mitt liv sÃ¥ det gör ont att ens behöva tänka tanken ”What if?”. Vad i hela världen ska jag ta mig till om The Great Misdirect visar sig vara BTBAMs svar pÃ¥ The Human Abstract – Midheaven.

Jag brukar bete mig som en 5-åring när det gäller min favoritmusik. Det räcker med en dålig skiva för att jag ska bli bitter och börja göra kirurgiska ingrepp i mina playlists för att radera alla spår av den skyldiga artisten, lite som att göra slut. Men allting har sin tid, allting börjar och tar också oundvikligen slut så det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen och lyssna på skivan medan öronen fortfarande fungerar.

Det är två saker som jag tänker vara extra uppmärksam på med tanke på tidigare album.

Främst så är det den tekniska aspekten av musiken. Colors var en ren lektion i musikteori som visar exakt var skåpet ska stå för progressiv musik. Det laboreras med allt! Resonans, dissonans, tonartsbyten, genreövergångar, takter och ja det mesta. Colors ligger för mig på samma nivå som Beethoven vad gäller musikalitet, och det sätter ju en del press på The Great Misdirect.

Sedan albumets upplägg, där Colors var på gränsen till för långa låtar, medan Alaska precis tangerar den låtlängd som jag tycker är acceptabel för ett album. Låtarna får inte bli för långa i min mening. Jag vill ha definition mellan spåren annars blir ju albumet bara en enda röra.

Jag brukar vara den som lyssnar mer på texter än på musik, men på senare tid märker jag att det är varken det ena eller det andra som får mig att gilla en låt. Utan det är balansen mellan innehåll/musik som gör att det blir bra, och hur texten framförs, alltså rytmen i sången tillsammans med rytmen i musiken. Speciellt i denna typen av musik där komplexiteten är så pass hög. Enklare musik följer enklare regler.

Ok enough, dags att dyka in i detta dimhöjda, mystiska album. Förstaspåret är just det, mystiskt. Det bygger upp en förväntning om något nytt. En stilla gitarr och en sorgsen sång. En stämma blir två på ett nästan matematiskt beräknat sätt. Trummor rullar över ljudlandskapet och fångas upp av en dansande baslinje. Allt på sin plats. Ordning och reda. Det känns lite för statiskt för att vara BTBAM, väldigt mörkt och väldigt behärskat.

Man undrar när det ska explodera, men det dröjer, för andraspåret tar vid innan någon verklig explosion inträffar och här känner vi igen ett av de mest klassiska elementen i BTBAMs musik. Det vill säga de ständigt föränderliga riff som blir lite av ett tveeggat svärd. Dels gör det ju musiken intressant, för det händer alltid något nytt. Men samtidigt så blir det ibland för lite av det goda, man fastnar för ett visst riff, man hinner precis uppskatta en passage och vips så är den borta och ersatt med något annat. Lite av dilemmat med progressiv musik, när den når en sådan komplexitet att den snarare beter sig som en livsform. Lätt fånget och lätt förgånget.

Hela skivan präglas av just denna föränderlighet. Inget är detsamma i mer än 30 sekunder och det tar lång tid att lyssna in sig. Man skulle kunna säga att man behöver lära sig skivan utantill för att kunna uppskatta den, och det kan ju kännas som en last, men för mig så är belöningen i slutet helt klart värd det.

Det mesta känns igen frÃ¥n Colors, och jag tycker snarare att The Great Misdirect känns som en förängning av Colors. Det är en hel del riff som Ã¥terkommer, liknande skalor och liknande ackordföljder, men med lite spännande tillägg. Jag hör en häst gnägga, jag hör industriella effekter, jag hör en ökad användning av syntheffekter, piano, blÃ¥sinstrument, bongotrummor… ja listan kan göras mycket längre än sÃ¥. Vid flera tillfällen känns det tyvärr som om det är lite för mycket. Om man till varje pris mÃ¥ste producera nÃ¥got som verkligen är progressivt, ja dÃ¥ är väl ett hästgnägg det givna ljudet, men som lyssnare behöver man ibland andrum emellan attackerna av progressiva element. De första 3 lyssningarna av albumet var verkligen pÃ¥frestande, rent uttröttande.

Det spÃ¥r som enligt mig sticker ut mest är ”Desert Of Song”. Jag var mest förvÃ¥nad över att kunna lyssna igenom ett helt spÃ¥r som behÃ¥ller samma tema, och som hÃ¥ller sig inom tydligt definierade ramar. Jag fÃ¥r massiva Opeth-vibbar av denna lÃ¥t, och det känns helt rätt. Definitivt ett tema som jag skulle vilja höra mer av frÃ¥n BTBAM.

Sen är det ju det där med lÃ¥nga spÃ¥r. ”Swim To The Moon” klockar in pÃ¥ 17 minuter och 54 sekunder vilket är lite väl lÃ¥ngt, men det är ocksÃ¥ ett av skivans bästa spÃ¥r enligt mig. Vi känner igen de typiska skalorna, men här fÃ¥r vi ocksÃ¥ smaka lite pÃ¥ en massiv crossover mellan det mesta. Min favoritpassage är helt klart 6:40 in där bongotrummor, horn, visselpipor, gitarrer och growl möts i ett av de absolut galnaste breakdowns pÃ¥ denna sida av merkurius.

Det mÃ¥ste sägas att detta är en oerhört ”svÃ¥r” skiva som kräver väldigt mycket av lyssnaren och att det framför allt är en gitarr-skiva. Det vill säga att om man gillar gitarr och förstÃ¥r vad som krävs för att skapa denna typen av musik, dÃ¥ har man en tendens att lyssna pÃ¥ ett annat sätt, pÃ¥ ett mer respektfullt sätt.

Och så till slutsatsen,

Detta är Paul Waggoner & co. i sin rätta miljö. Det finns många musiker som är sanslöst bra, snabba och tekniska men i min mening så är detta album ytterligare ett bevis på inte bara fingerfärdighet av astronomiska mått, utan även musikalitet som ju är så viktigt. Det måste ju låta bra också. För mig är detta BTBAMs svåraste album hittils, och jag brottas med den emellanåt överdrivna progressiva sidan. Vissa spår känns som en enda lång uppladdning inför en explosion som aldrig kommer, och jag känner mig ibland besviken över den slutgiltiga musikaliska destinationen. Samtidigt är det en vanesak. The Great Misdirect är ett album som växer ju mer man lyssnar på det och som har en oändlig potential som endast begränsas av lyssnarens fantasi och uthållighet. En skattkista av gyllene toner med ett ordentligt lås.

Jag tycker dock att spÃ¥ren är för lÃ¥nga, och hoppas att det inte är en trend för kommande album. IsÃ¥fall kommer nästa album ha 3 spÃ¥r pÃ¥ 20 minuter vardera och nästnästa album kommer vara ett enda spÃ¥r pÃ¥ 60 minuter. Please don’t.

Det råder ingen tvekan om att BTBAM kan leverera upp till förväntningar även om att försöka leva upp till Colors måste anses vara en omöjlighet. Jag tycker detta är ett bra album som tar vid där Colors slutar och fortsätter den berättelsen. Det jag gillar främst är att The Great Misdirect öppnar upp en hel del nya spår för BTBAM, och det ska bli spännande att se vad vi får höra härnäst.

Om den lilla musikfén uppenbarade sig för mig och gav mig en musikönskning, skulle jag önska ett projekt med Paul Waggoner och A.J. Minette sida vid sida. Det vore nästan värt en njure.

Avslutar med Selkies för lite nostalgi.

Andra bloggar om: , , , ,

No Comments

Ye Olde Elplanka, Del 3

2/10/2007

Äntligen har micarna kommit! Det var en lÃ¥ng och fasansfull väntan, men den som väntar pÃ¥ nÃ¥t gott.. SÃ¥ fram Ã¥kte skruvmejslar, lödkolv och kamera inför detta historiska ingrepp. Read the rest of this article »

No Comments

Ye Olde Elplanka, Del 2

26/09/2007

Svordomar och borrmaskiner! Några lappar fattigare och ett par erfarenheter rikare har jag äntligen lyckats få ljud i det gamla skåpet.
Givetvis sÃ¥ passade varken stämskruvar eller sadel, sÃ¥ de gamla stämskruvarna fick vara kvar och sadeln fick övertalas till att passsa, vilket den snällt gjorde till sist. Det var ocksÃ¥ den del jag var mest nöjd med, en GraphTech-sadel i nÃ¥got lurigt grafitmaterial som sägs smörja strängarna för att ge dom mer frihet sÃ¥ att säga, till skillnad mot de gamla goda plastsadlarna. Helt klart riktigt nöjd med denna detalj, även om den trilskades lite innan ja fick den att sitta bra. Read the rest of this article »

No Comments

Ye Olde Elplanka, Del 1

25/09/2007

liten Efter många års uppehåll och spelande på akustiska instrument har det ännu en gång blivit dags att slita fram en 10 år gammal familjeklenod ur malpåse. Isolated presenterar den legendariska elplankan del 1.

I och med bytet till mac har jag blivit varse om en del mjukvara som kan emulera bÃ¥de det ena och det andra inom gitarreffekter, och givetvis vill man ju prova pÃ¥ dessa teknikens under, sÃ¥ dÃ¥ vill det till att man har en elgitarr till hands ocksÃ¥. Read the rest of this article »

No Comments