NOFX – Coaster

by trouf on 9/03/2010

Waaah!

oj va fiffigt omslag

”NY” skiva av feta Micke Ã¥ grabbarna i örat. Har varit lite väck och borta det senaste Ã¥ret, vilken nog kan ses som helt normalt dÃ¥ en blev tvÃ¥ och tvÃ¥ blev tre snabbare än du kan lista ut vad det innebär. Ja det är attityd, för det ska recenseras punk, och dÃ¥ mÃ¥ste man göra det med attityd. Hur fan ska det annars gÃ¥ till?

Till objektet i fråga då. Ny skiva från vid det här laget legendariska NOFX, och frågan på min och alla andras läppar är ju då: Är det värt att lyssna på?

Det ska sägas att sedan jag recenserade förra skivan (Wolves) så har jag uppfyllt ett av mina livsmål, vilket var att se Fat Mike live och knappt överleva. Det är nu alltså gjort, och även om det är en berättelse i sig så kan jag hinta om att det var sjukt grymt och en av de absolut bästa om inte den bästa konserten jag någonsin varit på, och då har jag sett en och annan och en tredje.

Det  är mycket förväntningar på ett skivsläpp som detta, oerhört mycket förväntningar men det börjar också oerhört bra. Då syftar jag främst på omslaget till skivan. En nonchalant gliring åt vem? Åt mig som skivköpare känns det som. Åh tack, jag har precis betalat en kvarts timlön för ett drinkunderlägg, och herrarna har varit goda nog att inkludera lite musik på köpet om det vore så att jag vill ta en paus i mitt drickande av billig Amerikansk whiskey. Men det är bra, punk är attityd så det gör inget om det känns som jag blir idiotförklarad, det är snarare hedrande.

Det är med ivriga fingrar jag letar efter playknappen för att komma igång och suga i mig lite av vad som enligt backspegeln bör vara ett av de bästa skivsläppen 09, och det tar ungefär 7 sekunder av första spåret att inse att denhär skivan inte riktigt är som alla andra.

Det är fortfarande samma skarpa texter, samma ironi, samma känsla i budskapet och tyvärr samma budskap. Men även om orden som levereras är något som vi antagligen redan hört så levereras de på ett snyggt sätt och det som sticker ut direkt är det rena ljudet. Det är ett annat tempo på Coaster, det känns lite som ett flygplan som kommit upp på marschhöjd och slår av motorerna lite för att glida och spara bränsle. Men är det inte lika skönt att flyga även om inte motorerna går på max? Detta är nya NOFX, det är Fat Mike och grabbarna nyktra i frack och fluga med välstämda instrument och glimten i ögat.

Efter tre ganska mediokra spÃ¥r är det första spÃ¥ret som fastnar pÃ¥ min trumhinna  ”My Orphan Year”. Främst eftersom jag tycker att hela NOFX utveckling destillerat till en och samma lÃ¥t kan representeras av just denna lÃ¥t. Den öppnar lugnt med ett harmoniskt riff, och vi som lyssnare vet redan att snart kommer Erik och lägger ner ett sÃ¥ntdär Erik-beat som fÃ¥r en att börja trumma pÃ¥ skrivbordet och bara vänta pÃ¥ att lÃ¥ten ska lyftas till högan sky av en stadig gitarrmatta innan Fat Mike gör sin grej. Och han gör den bra. Det är lÃ¥ngt ifrÃ¥n alla som kan leverera en berättelse om hur det känns att förlora bÃ¥da sina föräldrar, och samtidigt förmedla en känsla som inget annat band i denna genre kan. PÃ¥ knappt tre minuter gick jag frÃ¥n glad skrivbordstrummis till ledsen och föräldralös och känslan sitter i nästan lite för länge.

Efter en sÃ¥n lÃ¥t blir givetvis efterföljande lÃ¥tar lidande. Jag hör lite kritik mot kristendomen, lite skämt om lesbiska kvinnor med ishockeyfrisyr som nästan lyckas lyfta mitt humör. Bör tilläggas att Fat Mike har fÃ¥tt mycket skit frÃ¥n gaylobbyn för ”Creeping Out Sara/Tegan”, vilket gör mig glad för dÃ¥ har han lyckats med det han gör bäst nämligen att provocera som ingen annan.

Vi fortsätter med vad jag antar är en het kärleksberättelse om herrarna i Iron Maiden som inte riktigt nÃ¥r hela vägen fram, men som lockar fram ett leende med falsettsÃ¥ng och gitarrharmonier, och stannar pÃ¥ ”Best God In Show”. Här har vi ett spÃ¥r som inte alls lÃ¥ter som NOFX. PÃ¥ tidigare skivor har alltid alla brytlÃ¥tar varit ska-inspirerade med blÃ¥sinstrument och gladbeats, men här görs ett försök att leverera reggae som uppskattas, men jag har väldigt svÃ¥rt att ta det pÃ¥ allvar.

Däremot gillar jag ”Suits And Ladders” skarpt, för jag är en gammal gubbe nu, och dÃ¥ gillar jag sÃ¥dant som pÃ¥minner mig om hur det var förr i tiden dÃ¥ vi var unga och lyckligt ovetande om livets kval. Detta är skivans tidsmaskin, som visar att det fortfarande finns lite skit kvar under naglarna pÃ¥ grabbarna även om skivan i övrigt känns väldigt ren och redo att visa upp för svärföräldrarna.

Därefter händer inte så mycket mer i min mening, det är repetition, och hur bra repetitionen än är så är det ändå repetition. Vi har hört det förut.

Jag vill gärna tro att jag förstår NOFX, att jag har bättre öron än andra för denna typ av musik. Jag vill tro det eftersom detta är musiken jag växte upp med, detta är musiken som peppade mig när jag bad farsan dra åt helvete istället för att klippa gräsmattan utan protest, detta är soundtracket till MITT liv. Men samtidigt så är det min last, för jag är dömd att automatiskt älska all musik som dessa självgoda, numera välgödda herrar släppt.

Men inte längre.

Jag har vuxit upp, så är det, och hur mycket jag än försöker så kan jag inte längre hitta det som måste finnas där i ett band som NOFX. Jag har vuxit upp och det har även Fat Mike. Det märks att det inte längre är vad det brukade vara, det känns på tonen att det börjar bli lite slitsamt nu, att åren kryper på och med åren kommer skrumplevern och kavajen. Det låter bra men det saknar själ och det saknar framför allt attityd. Att leverera en skiva som är ren och fin i tonen känns ändå väntat, men är en utveckling som jag inte tycker passar.

Det är repetition av för mÃ¥nga teman och det enda som är nytt är soundet. Det har hänt sÃ¥ oändligt mycket i soundet sen ”Maximum Rocknroll”, det har varit en transition frÃ¥n oljud till välljud, en förvandling frÃ¥n garagepunkare till studiomusiker, frÃ¥n punkfester till skrumplever. Nytt sound är inte riktigt min grej, men det är väl en del av den naturliga utvecklingen. Nya lyssnare, dagens NOFX-kids, har kanske lättare att knyta an till ett sound som detta medan jag sitter här och är bitter över att skivan inte peppar mig som gamla skivor gjorde i början av 90-talet. Fan ocksÃ¥ det mÃ¥ste va nÃ¥got fel pÃ¥ mina öron.

Jag fÃ¥r ta det för vad det är, ett glänsande, 99-kronors drinkunderlägg med alternativa anvädningsomrÃ¥den. Helt plötsligt känns skivans titel och omslagsbild som en medveten gardering till en medvetet medioker skiva som kommer att, iallafall för mig,  gÃ¥ till historien som ”The Decline”, bokstavligt talat. Nu mÃ¥ste jag kurera mig med just den och annat frÃ¥n min favoritperiod. Den och ”Dinosaurs Will Die”, ”The Separation Of Church And Skate” och ”It’s My Job to Keep Punk Rock Elite”

Pepp!

Andra bloggar om: , , , ,

stefan.pataky@gmail.com

There are 2 comments in this article:

  1. 23/06/2010Henrik says:

    Tjenare,
    Snubblade in här pga. url:en till din Google Maps mashup, och hittade även Human Abstrakt via din Last.fm. Helt nytt för mig, och mycket juste!

  2. 23/06/2010trouf says:

    Trevligt! Vet inte vad jag tycker om Midheaven, men Nocturne kan vara ett av tidernas sjukaste album! Måste nästa lyssna lite på det bara för det!

Write a comment: